När Juno föddes:
Det hela började med att vi kom in för planerad igångsättning måndagen den 7 juli 2008. Klockan var 13:45 när jag skrevs in och CTG sattes på en gång av en USK:a.
Redan där började det knasa sig då bebisens hjärtljud tickade på i 195 slg/minut. USK gick och hämtade BM och BM gick och hämtade Dr. Dr gick och hämtade ännu en Dr som i sin tur gick och hämtade en UL-maskin (jo, det var ett jävla spring *s*).
Läkarna är oroade för CTG ser faktiskt riktigt fult ut. BM sätter en gigantisk nål/infart i min hand och jag måste fasta från och med på en gång. Det pratas om akut snitt och jag börjar bli lite nervös för att B ska missa hela förlossningen (han var hemma med pojkarna, vi hade kommit överrens om att han skulle komma först när det började hända lite - igångsättningar tar ofta lite tid innan det drar igång).
I min journal står det såhär:
CTG intagningstest: ej normal, se läkaranteckning.
Fosterljud ej normala.
Läkarant - CTG: Suspekt patologiskt. Tachycard kurva
U-ljud: Ffd huvud, ser djupa vattenfickor, endast enstaka fosterrörelser.
Efter nästan en timme lugnar hjärtljuden plötsligt ner sig och ingen har någon förklaring till varför bebisen var så stressad.
Efter den dramatiska starten beslöts det att jag skulle på gel på livmodertappen. Jag var öppen ungefär 1.5 cm och medelmjuk men inre modermunnen var sluten.
Gel sattes (15:40) och jäklar i min lilla låda vad det sved och brände. Efter ytterligare en timme i CTG fick jag äntligen gå ut och gå så jag promenerade ner till cafeterian och köpte dricka, lite godis och ett par tidningar.
Så följde 6 långsamma och urtråkiga timmar där jag läste tidningar, min bok och slumrade lite om vartannat.
22:15 var det dags att kolla om gelen gjort någon verkan men det hade den tyvärr inte gjort. De skulle då sätta en dos gel till men jag bad BM kolla om det fanns något annat alternativ pga svedan och brännet och läkaren kommer in för att kolla läget.
22:40 kollar läkaren läget och det beslutas om att sätta en sk bard-kateter. Detta är som en c:a 7-8 mm tunn slang som förs upp i livmodern och sedan blåser de upp en bubbla med vatten högst upp. Denna bubblan gör att det blir lite tryck uppifrån och efter några timmar när man är öppen c:a 4 cm ramlar bubblan ut och då brukar man kunna ta vattnet).
22:42 sätts bard-katetern. Direkt efter den är satt känner jag av sammandragningar.
22.55 ramlar katetern ut :shock: , BM passar på att ta vattnet och jag får mer riktiga värkar. Ber om att få ner lustgasen och ringer efter B och säger åt honom att han måste komma NU. Ber även att de ringer efter narkosläkaren, jag vill ha EDA satt i tid (här någonstans skickar jag det sista SMS:et till en kompis. "jag knarkar lustgas, EDA på väg" *s*).
23:50 är EDA satt efter 5 misslyckade försök. Tyvärr är även det sjätteförsöket misslyckat och jag upplever ingen smärtlindring alls av den. Det enda som händer är att värkarna går från över 100 ner till 37-42. Värdelöst
00:15 går jag upp och kissar och sen ligger jag och beklagar mig tillsammans med B om den där förbonkade EDA:n.
01:30 sätts värkstimulerande dropp och tio minuter senare ber jag dem fylla på EDA:n i hopp om att den ska ta lite bättre. När de frågar hur lång jag är funderar jag en kort sekund på att svara "en och nittotre" så jag kanske kunde få lite större dos men hejdar mig och anar att de lär avslöja mig
02:25 Jag är fortfarande öppen 4 cm och "stänger jag av" det värkstimulerande droppet genom att vika ihop slangen i min hand (jisses vad fiffig jag kände mig) för jag tyckte att det började göra ont. Jag ställer mig upp för att gå och kissa men känner direkt att det inte kommer gå så jag kryper upp i sängen igen.
DÅ. PANG! BOM! VÄRKAR! upp i över 100 igen (BM har upptäckt mitt slang-knipande också...) och B frågar: "har du krystvärkar?" och jag svarar "nääää, det tror jag väl inte?!" och så KOKOSNÖTskänslan!
02:32 börjar jag krysta. Jag hatar att krysta, det gör ju så jävla ont. Drar i mig massor av lustgas och ber om något mer, vadsomhelst bara det slutar göra så ont. BM säger "det finns inget mer vi kan ge nu, bebisen kommer nu" och jag konstaterar kallt för mig själv att antingen gnäller jag vidare och drar ut på det eller så krystar jag nu och får ett slut på det hela. Väljer att krysta och gör så. Tre gånger. Plopp!
02:37 föds Juno, jag tar emot henne själv och lägger henne på mitt bröst. Det är över. Hon skriker lite och jag lägger henne tillrätta vid mitt bröst där hon tystnar. Apgar 9-10-10. Vikt 3965g (troligen fel vikt, mer troligt runt 3600g) längd 51 cm.
6 minuter senare kommer moderkakan och BM kollar om jag spruckit något vilket jag inte har.
Men hallå! Förlossningen då? När ska jag ha alla värkar? Graviditeten med alla jäkla plågor och skit som varit sååå långdragen är slut och bebisen är äntligen här men jag känner faktiskt mest ett antiklimax och har lite svårt att ta Juno till mig. Det gick för snabbt helst enkelt.
Vid 8 på morgonen får vi komma upp till BB och lite senare på dagen infinner sig kärleken till Juno. Jag kan inte sluta titta på henne, hon är så fin, så perfekt, så underbar!
Bröderna kommer på besök, dagen går, läkarkontroll redan på morgonen pga mina mediciner men Juno är frisk och fin.
Vi får stanna ett par dagar på BB eftersom hon dels är gul och dels pga medicinerna - de vill ha koll och jag fogar mig. Stannar ett år om de vill bara de håller koll att hon är frisk
På torsdagen får vi åka hem men måste komma på flera återbesök iom dålig viktuppgång. Till slut blir vi på måndagen den 14/7 utskrivna helt och släppta till BVC och BM på BB-mottagningen konstaterar att Juno är för fin i hullet för att ha gått ner nästan 450g i vikt. Det troliga är att vågen på förlossningen varit felkalibrerad och att hon egentligen vägde betydligt mindre än de siffrorna vi fick då.
Det blev långt det här och säkert osammanhängande också men jag kände att NU var tid att få det här ur systemet. Jag är på det stora hela nöjd med förlossningen, BM och USK var jättetrevliga och bra och de lyssnade och respekterade mig och det jag ville/önskade. Men det gick för snabbt och jag känner mig fortfarande lite snuvad på det hela. Det blev lite chockartat helt enkelt - fritt fall liksom!
Det hela resulterade dock i en helt fantastiskt fin liten bebis, min lilla Juno
.
Redan där började det knasa sig då bebisens hjärtljud tickade på i 195 slg/minut. USK gick och hämtade BM och BM gick och hämtade Dr. Dr gick och hämtade ännu en Dr som i sin tur gick och hämtade en UL-maskin (jo, det var ett jävla spring *s*).
Läkarna är oroade för CTG ser faktiskt riktigt fult ut. BM sätter en gigantisk nål/infart i min hand och jag måste fasta från och med på en gång. Det pratas om akut snitt och jag börjar bli lite nervös för att B ska missa hela förlossningen (han var hemma med pojkarna, vi hade kommit överrens om att han skulle komma först när det började hända lite - igångsättningar tar ofta lite tid innan det drar igång).
I min journal står det såhär:
CTG intagningstest: ej normal, se läkaranteckning.
Fosterljud ej normala.
Läkarant - CTG: Suspekt patologiskt. Tachycard kurva
U-ljud: Ffd huvud, ser djupa vattenfickor, endast enstaka fosterrörelser.
Efter nästan en timme lugnar hjärtljuden plötsligt ner sig och ingen har någon förklaring till varför bebisen var så stressad.
Efter den dramatiska starten beslöts det att jag skulle på gel på livmodertappen. Jag var öppen ungefär 1.5 cm och medelmjuk men inre modermunnen var sluten.
Gel sattes (15:40) och jäklar i min lilla låda vad det sved och brände. Efter ytterligare en timme i CTG fick jag äntligen gå ut och gå så jag promenerade ner till cafeterian och köpte dricka, lite godis och ett par tidningar.
Så följde 6 långsamma och urtråkiga timmar där jag läste tidningar, min bok och slumrade lite om vartannat.
22:15 var det dags att kolla om gelen gjort någon verkan men det hade den tyvärr inte gjort. De skulle då sätta en dos gel till men jag bad BM kolla om det fanns något annat alternativ pga svedan och brännet och läkaren kommer in för att kolla läget.
22:40 kollar läkaren läget och det beslutas om att sätta en sk bard-kateter. Detta är som en c:a 7-8 mm tunn slang som förs upp i livmodern och sedan blåser de upp en bubbla med vatten högst upp. Denna bubblan gör att det blir lite tryck uppifrån och efter några timmar när man är öppen c:a 4 cm ramlar bubblan ut och då brukar man kunna ta vattnet).
22:42 sätts bard-katetern. Direkt efter den är satt känner jag av sammandragningar.
22.55 ramlar katetern ut :shock: , BM passar på att ta vattnet och jag får mer riktiga värkar. Ber om att få ner lustgasen och ringer efter B och säger åt honom att han måste komma NU. Ber även att de ringer efter narkosläkaren, jag vill ha EDA satt i tid (här någonstans skickar jag det sista SMS:et till en kompis. "jag knarkar lustgas, EDA på väg" *s*).
23:50 är EDA satt efter 5 misslyckade försök. Tyvärr är även det sjätteförsöket misslyckat och jag upplever ingen smärtlindring alls av den. Det enda som händer är att värkarna går från över 100 ner till 37-42. Värdelöst
00:15 går jag upp och kissar och sen ligger jag och beklagar mig tillsammans med B om den där förbonkade EDA:n.
01:30 sätts värkstimulerande dropp och tio minuter senare ber jag dem fylla på EDA:n i hopp om att den ska ta lite bättre. När de frågar hur lång jag är funderar jag en kort sekund på att svara "en och nittotre" så jag kanske kunde få lite större dos men hejdar mig och anar att de lär avslöja mig
02:25 Jag är fortfarande öppen 4 cm och "stänger jag av" det värkstimulerande droppet genom att vika ihop slangen i min hand (jisses vad fiffig jag kände mig) för jag tyckte att det började göra ont. Jag ställer mig upp för att gå och kissa men känner direkt att det inte kommer gå så jag kryper upp i sängen igen.
DÅ. PANG! BOM! VÄRKAR! upp i över 100 igen (BM har upptäckt mitt slang-knipande också...) och B frågar: "har du krystvärkar?" och jag svarar "nääää, det tror jag väl inte?!" och så KOKOSNÖTskänslan!
02:32 börjar jag krysta. Jag hatar att krysta, det gör ju så jävla ont. Drar i mig massor av lustgas och ber om något mer, vadsomhelst bara det slutar göra så ont. BM säger "det finns inget mer vi kan ge nu, bebisen kommer nu" och jag konstaterar kallt för mig själv att antingen gnäller jag vidare och drar ut på det eller så krystar jag nu och får ett slut på det hela. Väljer att krysta och gör så. Tre gånger. Plopp!
02:37 föds Juno, jag tar emot henne själv och lägger henne på mitt bröst. Det är över. Hon skriker lite och jag lägger henne tillrätta vid mitt bröst där hon tystnar. Apgar 9-10-10. Vikt 3965g (troligen fel vikt, mer troligt runt 3600g) längd 51 cm.
6 minuter senare kommer moderkakan och BM kollar om jag spruckit något vilket jag inte har.
Men hallå! Förlossningen då? När ska jag ha alla värkar? Graviditeten med alla jäkla plågor och skit som varit sååå långdragen är slut och bebisen är äntligen här men jag känner faktiskt mest ett antiklimax och har lite svårt att ta Juno till mig. Det gick för snabbt helst enkelt.
Vid 8 på morgonen får vi komma upp till BB och lite senare på dagen infinner sig kärleken till Juno. Jag kan inte sluta titta på henne, hon är så fin, så perfekt, så underbar!
Bröderna kommer på besök, dagen går, läkarkontroll redan på morgonen pga mina mediciner men Juno är frisk och fin.
Vi får stanna ett par dagar på BB eftersom hon dels är gul och dels pga medicinerna - de vill ha koll och jag fogar mig. Stannar ett år om de vill bara de håller koll att hon är frisk
På torsdagen får vi åka hem men måste komma på flera återbesök iom dålig viktuppgång. Till slut blir vi på måndagen den 14/7 utskrivna helt och släppta till BVC och BM på BB-mottagningen konstaterar att Juno är för fin i hullet för att ha gått ner nästan 450g i vikt. Det troliga är att vågen på förlossningen varit felkalibrerad och att hon egentligen vägde betydligt mindre än de siffrorna vi fick då.
Det blev långt det här och säkert osammanhängande också men jag kände att NU var tid att få det här ur systemet. Jag är på det stora hela nöjd med förlossningen, BM och USK var jättetrevliga och bra och de lyssnade och respekterade mig och det jag ville/önskade. Men det gick för snabbt och jag känner mig fortfarande lite snuvad på det hela. Det blev lite chockartat helt enkelt - fritt fall liksom!
Det hela resulterade dock i en helt fantastiskt fin liten bebis, min lilla Juno
.
Kommentarer
Trackback
