Tre bilder från idag 080824
Ganska ofta får jag den här blicken från Juno. Hon ser ut att tänka:
"Jag känner igen den där människan. VAR har jag sett henne förut?"
Ett halvt leende! Bra mycket bättre än inget leende alls ;-)
Min minsta lilla fjompa!
.
Snuttski idag
Börjar bli tjockis nu!
.
Fröken SÖT idag 080810
.
Badankan Juno!
Söt-Fia somnade nästan!
En liten kråka
Juno ligger och kikar. Hormonplitor på G, snart ser hon ut som en finnig tonåring!
.
Sover sött
Min minsta älsklng:
Söööt!!
.
Söööt!!
.
När Juno föddes:
Det hela började med att vi kom in för planerad igångsättning måndagen den 7 juli 2008. Klockan var 13:45 när jag skrevs in och CTG sattes på en gång av en USK:a.
Redan där började det knasa sig då bebisens hjärtljud tickade på i 195 slg/minut. USK gick och hämtade BM och BM gick och hämtade Dr. Dr gick och hämtade ännu en Dr som i sin tur gick och hämtade en UL-maskin (jo, det var ett jävla spring *s*).
Läkarna är oroade för CTG ser faktiskt riktigt fult ut. BM sätter en gigantisk nål/infart i min hand och jag måste fasta från och med på en gång. Det pratas om akut snitt och jag börjar bli lite nervös för att B ska missa hela förlossningen (han var hemma med pojkarna, vi hade kommit överrens om att han skulle komma först när det började hända lite - igångsättningar tar ofta lite tid innan det drar igång).
I min journal står det såhär:
CTG intagningstest: ej normal, se läkaranteckning.
Fosterljud ej normala.
Läkarant - CTG: Suspekt patologiskt. Tachycard kurva
U-ljud: Ffd huvud, ser djupa vattenfickor, endast enstaka fosterrörelser.
Efter nästan en timme lugnar hjärtljuden plötsligt ner sig och ingen har någon förklaring till varför bebisen var så stressad.
Efter den dramatiska starten beslöts det att jag skulle på gel på livmodertappen. Jag var öppen ungefär 1.5 cm och medelmjuk men inre modermunnen var sluten.
Gel sattes (15:40) och jäklar i min lilla låda vad det sved och brände. Efter ytterligare en timme i CTG fick jag äntligen gå ut och gå så jag promenerade ner till cafeterian och köpte dricka, lite godis och ett par tidningar.
Så följde 6 långsamma och urtråkiga timmar där jag läste tidningar, min bok och slumrade lite om vartannat.
22:15 var det dags att kolla om gelen gjort någon verkan men det hade den tyvärr inte gjort. De skulle då sätta en dos gel till men jag bad BM kolla om det fanns något annat alternativ pga svedan och brännet och läkaren kommer in för att kolla läget.
22:40 kollar läkaren läget och det beslutas om att sätta en sk bard-kateter. Detta är som en c:a 7-8 mm tunn slang som förs upp i livmodern och sedan blåser de upp en bubbla med vatten högst upp. Denna bubblan gör att det blir lite tryck uppifrån och efter några timmar när man är öppen c:a 4 cm ramlar bubblan ut och då brukar man kunna ta vattnet).
22:42 sätts bard-katetern. Direkt efter den är satt känner jag av sammandragningar.
22.55 ramlar katetern ut :shock: , BM passar på att ta vattnet och jag får mer riktiga värkar. Ber om att få ner lustgasen och ringer efter B och säger åt honom att han måste komma NU. Ber även att de ringer efter narkosläkaren, jag vill ha EDA satt i tid (här någonstans skickar jag det sista SMS:et till en kompis. "jag knarkar lustgas, EDA på väg" *s*).
23:50 är EDA satt efter 5 misslyckade försök. Tyvärr är även det sjätteförsöket misslyckat och jag upplever ingen smärtlindring alls av den. Det enda som händer är att värkarna går från över 100 ner till 37-42. Värdelöst
00:15 går jag upp och kissar och sen ligger jag och beklagar mig tillsammans med B om den där förbonkade EDA:n.
01:30 sätts värkstimulerande dropp och tio minuter senare ber jag dem fylla på EDA:n i hopp om att den ska ta lite bättre. När de frågar hur lång jag är funderar jag en kort sekund på att svara "en och nittotre" så jag kanske kunde få lite större dos men hejdar mig och anar att de lär avslöja mig
02:25 Jag är fortfarande öppen 4 cm och "stänger jag av" det värkstimulerande droppet genom att vika ihop slangen i min hand (jisses vad fiffig jag kände mig) för jag tyckte att det började göra ont. Jag ställer mig upp för att gå och kissa men känner direkt att det inte kommer gå så jag kryper upp i sängen igen.
DÅ. PANG! BOM! VÄRKAR! upp i över 100 igen (BM har upptäckt mitt slang-knipande också...) och B frågar: "har du krystvärkar?" och jag svarar "nääää, det tror jag väl inte?!" och så KOKOSNÖTskänslan!
02:32 börjar jag krysta. Jag hatar att krysta, det gör ju så jävla ont. Drar i mig massor av lustgas och ber om något mer, vadsomhelst bara det slutar göra så ont. BM säger "det finns inget mer vi kan ge nu, bebisen kommer nu" och jag konstaterar kallt för mig själv att antingen gnäller jag vidare och drar ut på det eller så krystar jag nu och får ett slut på det hela. Väljer att krysta och gör så. Tre gånger. Plopp!
02:37 föds Juno, jag tar emot henne själv och lägger henne på mitt bröst. Det är över. Hon skriker lite och jag lägger henne tillrätta vid mitt bröst där hon tystnar. Apgar 9-10-10. Vikt 3965g (troligen fel vikt, mer troligt runt 3600g) längd 51 cm.
6 minuter senare kommer moderkakan och BM kollar om jag spruckit något vilket jag inte har.
Men hallå! Förlossningen då? När ska jag ha alla värkar? Graviditeten med alla jäkla plågor och skit som varit sååå långdragen är slut och bebisen är äntligen här men jag känner faktiskt mest ett antiklimax och har lite svårt att ta Juno till mig. Det gick för snabbt helst enkelt.
Vid 8 på morgonen får vi komma upp till BB och lite senare på dagen infinner sig kärleken till Juno. Jag kan inte sluta titta på henne, hon är så fin, så perfekt, så underbar!
Bröderna kommer på besök, dagen går, läkarkontroll redan på morgonen pga mina mediciner men Juno är frisk och fin.
Vi får stanna ett par dagar på BB eftersom hon dels är gul och dels pga medicinerna - de vill ha koll och jag fogar mig. Stannar ett år om de vill bara de håller koll att hon är frisk
På torsdagen får vi åka hem men måste komma på flera återbesök iom dålig viktuppgång. Till slut blir vi på måndagen den 14/7 utskrivna helt och släppta till BVC och BM på BB-mottagningen konstaterar att Juno är för fin i hullet för att ha gått ner nästan 450g i vikt. Det troliga är att vågen på förlossningen varit felkalibrerad och att hon egentligen vägde betydligt mindre än de siffrorna vi fick då.
Det blev långt det här och säkert osammanhängande också men jag kände att NU var tid att få det här ur systemet. Jag är på det stora hela nöjd med förlossningen, BM och USK var jättetrevliga och bra och de lyssnade och respekterade mig och det jag ville/önskade. Men det gick för snabbt och jag känner mig fortfarande lite snuvad på det hela. Det blev lite chockartat helt enkelt - fritt fall liksom!
Det hela resulterade dock i en helt fantastiskt fin liten bebis, min lilla Juno
.
Redan där började det knasa sig då bebisens hjärtljud tickade på i 195 slg/minut. USK gick och hämtade BM och BM gick och hämtade Dr. Dr gick och hämtade ännu en Dr som i sin tur gick och hämtade en UL-maskin (jo, det var ett jävla spring *s*).
Läkarna är oroade för CTG ser faktiskt riktigt fult ut. BM sätter en gigantisk nål/infart i min hand och jag måste fasta från och med på en gång. Det pratas om akut snitt och jag börjar bli lite nervös för att B ska missa hela förlossningen (han var hemma med pojkarna, vi hade kommit överrens om att han skulle komma först när det började hända lite - igångsättningar tar ofta lite tid innan det drar igång).
I min journal står det såhär:
CTG intagningstest: ej normal, se läkaranteckning.
Fosterljud ej normala.
Läkarant - CTG: Suspekt patologiskt. Tachycard kurva
U-ljud: Ffd huvud, ser djupa vattenfickor, endast enstaka fosterrörelser.
Efter nästan en timme lugnar hjärtljuden plötsligt ner sig och ingen har någon förklaring till varför bebisen var så stressad.
Efter den dramatiska starten beslöts det att jag skulle på gel på livmodertappen. Jag var öppen ungefär 1.5 cm och medelmjuk men inre modermunnen var sluten.
Gel sattes (15:40) och jäklar i min lilla låda vad det sved och brände. Efter ytterligare en timme i CTG fick jag äntligen gå ut och gå så jag promenerade ner till cafeterian och köpte dricka, lite godis och ett par tidningar.
Så följde 6 långsamma och urtråkiga timmar där jag läste tidningar, min bok och slumrade lite om vartannat.
22:15 var det dags att kolla om gelen gjort någon verkan men det hade den tyvärr inte gjort. De skulle då sätta en dos gel till men jag bad BM kolla om det fanns något annat alternativ pga svedan och brännet och läkaren kommer in för att kolla läget.
22:40 kollar läkaren läget och det beslutas om att sätta en sk bard-kateter. Detta är som en c:a 7-8 mm tunn slang som förs upp i livmodern och sedan blåser de upp en bubbla med vatten högst upp. Denna bubblan gör att det blir lite tryck uppifrån och efter några timmar när man är öppen c:a 4 cm ramlar bubblan ut och då brukar man kunna ta vattnet).
22:42 sätts bard-katetern. Direkt efter den är satt känner jag av sammandragningar.
22.55 ramlar katetern ut :shock: , BM passar på att ta vattnet och jag får mer riktiga värkar. Ber om att få ner lustgasen och ringer efter B och säger åt honom att han måste komma NU. Ber även att de ringer efter narkosläkaren, jag vill ha EDA satt i tid (här någonstans skickar jag det sista SMS:et till en kompis. "jag knarkar lustgas, EDA på väg" *s*).
23:50 är EDA satt efter 5 misslyckade försök. Tyvärr är även det sjätteförsöket misslyckat och jag upplever ingen smärtlindring alls av den. Det enda som händer är att värkarna går från över 100 ner till 37-42. Värdelöst
00:15 går jag upp och kissar och sen ligger jag och beklagar mig tillsammans med B om den där förbonkade EDA:n.
01:30 sätts värkstimulerande dropp och tio minuter senare ber jag dem fylla på EDA:n i hopp om att den ska ta lite bättre. När de frågar hur lång jag är funderar jag en kort sekund på att svara "en och nittotre" så jag kanske kunde få lite större dos men hejdar mig och anar att de lär avslöja mig
02:25 Jag är fortfarande öppen 4 cm och "stänger jag av" det värkstimulerande droppet genom att vika ihop slangen i min hand (jisses vad fiffig jag kände mig) för jag tyckte att det började göra ont. Jag ställer mig upp för att gå och kissa men känner direkt att det inte kommer gå så jag kryper upp i sängen igen.
DÅ. PANG! BOM! VÄRKAR! upp i över 100 igen (BM har upptäckt mitt slang-knipande också...) och B frågar: "har du krystvärkar?" och jag svarar "nääää, det tror jag väl inte?!" och så KOKOSNÖTskänslan!
02:32 börjar jag krysta. Jag hatar att krysta, det gör ju så jävla ont. Drar i mig massor av lustgas och ber om något mer, vadsomhelst bara det slutar göra så ont. BM säger "det finns inget mer vi kan ge nu, bebisen kommer nu" och jag konstaterar kallt för mig själv att antingen gnäller jag vidare och drar ut på det eller så krystar jag nu och får ett slut på det hela. Väljer att krysta och gör så. Tre gånger. Plopp!
02:37 föds Juno, jag tar emot henne själv och lägger henne på mitt bröst. Det är över. Hon skriker lite och jag lägger henne tillrätta vid mitt bröst där hon tystnar. Apgar 9-10-10. Vikt 3965g (troligen fel vikt, mer troligt runt 3600g) längd 51 cm.
6 minuter senare kommer moderkakan och BM kollar om jag spruckit något vilket jag inte har.
Men hallå! Förlossningen då? När ska jag ha alla värkar? Graviditeten med alla jäkla plågor och skit som varit sååå långdragen är slut och bebisen är äntligen här men jag känner faktiskt mest ett antiklimax och har lite svårt att ta Juno till mig. Det gick för snabbt helst enkelt.
Vid 8 på morgonen får vi komma upp till BB och lite senare på dagen infinner sig kärleken till Juno. Jag kan inte sluta titta på henne, hon är så fin, så perfekt, så underbar!
Bröderna kommer på besök, dagen går, läkarkontroll redan på morgonen pga mina mediciner men Juno är frisk och fin.
Vi får stanna ett par dagar på BB eftersom hon dels är gul och dels pga medicinerna - de vill ha koll och jag fogar mig. Stannar ett år om de vill bara de håller koll att hon är frisk
På torsdagen får vi åka hem men måste komma på flera återbesök iom dålig viktuppgång. Till slut blir vi på måndagen den 14/7 utskrivna helt och släppta till BVC och BM på BB-mottagningen konstaterar att Juno är för fin i hullet för att ha gått ner nästan 450g i vikt. Det troliga är att vågen på förlossningen varit felkalibrerad och att hon egentligen vägde betydligt mindre än de siffrorna vi fick då.
Det blev långt det här och säkert osammanhängande också men jag kände att NU var tid att få det här ur systemet. Jag är på det stora hela nöjd med förlossningen, BM och USK var jättetrevliga och bra och de lyssnade och respekterade mig och det jag ville/önskade. Men det gick för snabbt och jag känner mig fortfarande lite snuvad på det hela. Det blev lite chockartat helt enkelt - fritt fall liksom!
Det hela resulterade dock i en helt fantastiskt fin liten bebis, min lilla Juno
.
Juno it is!
Juno kanske?
.
080708 kl 02.37
En alldeles underbar liten tjej! Men vad heter hon?
.
Ny ticker måste jag ju ha också!
18 dagar. En liten stund för mänskligheten men en evighet för den överpregnanta modern...
Äntligen kommer jag in igen!
Det tog dem år och dar att flytta bloggen men till slut så!
Ingen bebis här. Det blev ingen igångsättning för bebisen ligger för högt. Lika högt som bebisen innan och då blev jag igångsatt men men.
Siffrorna för dagen ser ut såhär:
Denna uträkning utgår från dagens datum: Ons 2 jul 2008
Uträkning utgår från dagens datum: Ons 2 jul 2008.
Din graviditet startade Mån 15 okt 2007.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 29 okt 2007 (ägglossningen).
Du har gått 261 fulla dagar av 280 (93%).
Du är i vecka 38. Du har gått 37 fulla veckor och 2 fulla dagar(v37+2).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 21 jul 2008
Du har 19 dagar kvar till förlossning.
Du har 1510399 sekunder kvar till förlossning.
Det närmar sig.
.
Ingen bebis här. Det blev ingen igångsättning för bebisen ligger för högt. Lika högt som bebisen innan och då blev jag igångsatt men men.
Siffrorna för dagen ser ut såhär:
Denna uträkning utgår från dagens datum: Ons 2 jul 2008
Uträkning utgår från dagens datum: Ons 2 jul 2008.
Din graviditet startade Mån 15 okt 2007.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 29 okt 2007 (ägglossningen).
Du har gått 261 fulla dagar av 280 (93%).
Du är i vecka 38. Du har gått 37 fulla veckor och 2 fulla dagar(v37+2).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 21 jul 2008
Du har 19 dagar kvar till förlossning.
Du har 1510399 sekunder kvar till förlossning.
Det närmar sig.
.
Drömmen, det troliga och faktumet:
Faktum är att BF är den 21/7:
Uträkning utgår från dagens datum: Mån 2 jun 2008.
Du har gått 231 fulla dagar av 280 (83%).
Du är i vecka 34.
Du har gått 33 fulla veckor och 0 fulla dagar(v33+0).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 21 jul 2008
Du har 49 dagar kvar till förlossning.
Du har 4120767 sekunder kvar till förlossning.
Det troliga är väl att det blir igångsättning den 8/7:
Uträkning utgår från dagens datum: Mån 2 jun 2008.
Du har gått 245 fulla dagar av 280 (88%).
Du är i vecka 36.
Du har gått 35 fulla veckor och 0 fulla dagar(v35+0).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 7 jul 2008
Du har 35 dagar kvar till förlossning.
Du har 2910889 sekunder kvar till förlossning.
Drömmen är ju dock att de beviljar en igångsättning i 37+0:
Uträkning utgår från dagens datum: Mån 2 jun 2008.
Du har gått 252 fulla dagar av 280 (90%).
Du är i vecka 37.
Du har gått 36 fulla veckor och 0 fulla dagar(v36+0).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 30 jun 2008
Du har 28 dagar kvar till förlossning.
Du har 2306024 sekunder kvar till förlossning.
28-49 dagar kvar nu. jag är less, orolig, otymplig och trött på det här nu. Samtidigt försöker jag njuta av sparkarna och bebisen inuti magen, det är mindre troligt att jag kommer gå igenom en graviditet till efter denna.
.
080530
Telefontiden började kl 8.15 så jag började ringa då. 8.30 fick jag tag på en BM som tog uppgifter och sedan skulle en läkare ringa upp. Precis när vi kom in på dagis ringde hon och jodå, samma läkare som igår (den knasiga av dom). Hon berättade återigen om sina siffror och bla bla bla men jag sa at det spelar ingen roll, jag är orolig ändå. Hon skulle prata med en BM och 10 min senare ringde BM upp, tid för CTG kl 10.15.
Ctg såg ut och kändes bättre idag, h*n rörde sig lite mer tyckte jag. Sedan fick jag vänta på läkaren och blev glad när det visade sej att jag inte skulle till hon siffer-tanten utan till en annan. Hon gick noggrannt igenom vad som hänt, frågade om gårdagen och höll med om att det blev jättefel och så sa jag att det kändes som att ena läkaren igår bara tittade på bebisen och den andra bara på siffrorna och att jag trots allt gjorde detta 4ggr tidigare och vet hur det brukar vara att ha en bebis i magen. Hon höll med om rubbet. Det var lite väl konstigt tyckte hon att gå från att vara inskriven till att ha nästa kontroll först om en hel vecka.
Sedan kikade hon med UL. Bebisen har svängt om och ligger nu i halvt tvärläge med sin rygg på min högra sida. Hon puffade och försökte väcka bebisen men precis som igår låg den helt stilla.
CTG såg ändå bra ut och jag kände mig ändå lugnare så vi kom överrens om att jag ska tillbaka för ny CTG+UL på måndag och sedan blodprov, CTG+UL på torsdag.
På det stora taget känner jag mig lugnare nu även om bebisen rör sig ungefär lika lite. jag vill egentligen att de ska plocka ut den NU men jag vet att det inte kommer hända, såpass bra har h*n det därinne. ja det var väl det, jag fortsätter ha koll "inåt" och kommer inte dra mig en sekund för att åka in och kräva ctg i helgen.
.
Ctg såg ut och kändes bättre idag, h*n rörde sig lite mer tyckte jag. Sedan fick jag vänta på läkaren och blev glad när det visade sej att jag inte skulle till hon siffer-tanten utan till en annan. Hon gick noggrannt igenom vad som hänt, frågade om gårdagen och höll med om att det blev jättefel och så sa jag att det kändes som att ena läkaren igår bara tittade på bebisen och den andra bara på siffrorna och att jag trots allt gjorde detta 4ggr tidigare och vet hur det brukar vara att ha en bebis i magen. Hon höll med om rubbet. Det var lite väl konstigt tyckte hon att gå från att vara inskriven till att ha nästa kontroll först om en hel vecka.
Sedan kikade hon med UL. Bebisen har svängt om och ligger nu i halvt tvärläge med sin rygg på min högra sida. Hon puffade och försökte väcka bebisen men precis som igår låg den helt stilla.
CTG såg ändå bra ut och jag kände mig ändå lugnare så vi kom överrens om att jag ska tillbaka för ny CTG+UL på måndag och sedan blodprov, CTG+UL på torsdag.
På det stora taget känner jag mig lugnare nu även om bebisen rör sig ungefär lika lite. jag vill egentligen att de ska plocka ut den NU men jag vet att det inte kommer hända, såpass bra har h*n det därinne. ja det var väl det, jag fortsätter ha koll "inåt" och kommer inte dra mig en sekund för att åka in och kräva ctg i helgen.
.
Dagens besök på förlossningsmottagningen/Spec-MVC
Uppdatering 080529:
Upp till förlossningsmott./Spec-MVC idag igen för provtagning. Blodprovet gick hyfsat bra att ta och sedan var det dags för CTG. Berättade att jag upplever det som att bebisen är lugnare nu än innan och även CTG visar en ganska trött bebis. Jag får ändra läge, dricka sött och kallt, ställa mig upp osv. Till slut får vi en ok - inte jättefin - men helt ok kurva.
Egentligen skulle jag åkt hem sedan men de ville att jag skulle träffa läkaren iom att jag upplevde bebisen som lugn. Fick vänta max 5 minuter så var jag välkommen in till läkaren. Hon var väldigt trevlig och tog min oro på högsta allvar. inget snacka om höga eller låga värden - en av de viktigaste sakerna att kika på när man har hepatos är hur barnet rör sig och hon sa att hon "dragit öronen åt sig" när hon hörde att jag tyckte bebisen var lugn. Hon gjorde UL som visade en helt stilla bebis med fina hjärtslag. Hon puffade och buffade men inga svar. Inte bra sa läkaren och skrev in mig på avd 63 - antenatalen.
Innan jag kom upp dit gjordes ett UL till av en kvinna som nästan blev sur när jag nästan svimmade (ligga på rygg är ingen höjdare)... Detta UL visade en bebis som rörde sig ok (hon tyckte mycket, själv tyckte jag det var lite mot hur det brukar röra på sig därinne), bra med fostervatten och moderkakan var inte föreliggande.
Så upp på avd. 63 (det första jag får se är en liten nyföding *längtar*). Efter 5-10 min kommer avd läkaren in och tycker att UL såg bra ut och provsvaren (från förra veckan) var så låga att hon skrev ut mig igen. Världens kanske kortaste inläggning eller?! Denna läkaren ifrågasatte varför jag gick på Ursofalk eftersom förra veckans värden var så låga. Hur ska JAG veta det? Min läkare tycker uppenbarligen att jag ska göra det... Dessutom har till och med jag läst att vissa får STORA besvär redan vid LÅGA värden och att hepatos ALLTID ska behandlas just för att bebisen faktiskt kan stryka med.
Jahapp, så jag åkte hem. Och sen har jag väntat på provsvar som aldrig kom (de brukar ringa). Sov en stund, oroat mig för bebisen, känner mig jättekonstigt behandlad och nu ringde jag upp till förlossningen för att få provsvaren. Ja då har de gått upp sedan sist...
Dom är fortfarande inte lika höga som de var när de var som högst men de är högre nu än när jag fr början sattes in på medicinen. Jag blir verkligen inte klok på det här, önskar jag hade en CTG hemma för det är en lugn bebis i magen nu, känns inte alls speciellt bra detta :(
.
Upp till förlossningsmott./Spec-MVC idag igen för provtagning. Blodprovet gick hyfsat bra att ta och sedan var det dags för CTG. Berättade att jag upplever det som att bebisen är lugnare nu än innan och även CTG visar en ganska trött bebis. Jag får ändra läge, dricka sött och kallt, ställa mig upp osv. Till slut får vi en ok - inte jättefin - men helt ok kurva.
Egentligen skulle jag åkt hem sedan men de ville att jag skulle träffa läkaren iom att jag upplevde bebisen som lugn. Fick vänta max 5 minuter så var jag välkommen in till läkaren. Hon var väldigt trevlig och tog min oro på högsta allvar. inget snacka om höga eller låga värden - en av de viktigaste sakerna att kika på när man har hepatos är hur barnet rör sig och hon sa att hon "dragit öronen åt sig" när hon hörde att jag tyckte bebisen var lugn. Hon gjorde UL som visade en helt stilla bebis med fina hjärtslag. Hon puffade och buffade men inga svar. Inte bra sa läkaren och skrev in mig på avd 63 - antenatalen.
Innan jag kom upp dit gjordes ett UL till av en kvinna som nästan blev sur när jag nästan svimmade (ligga på rygg är ingen höjdare)... Detta UL visade en bebis som rörde sig ok (hon tyckte mycket, själv tyckte jag det var lite mot hur det brukar röra på sig därinne), bra med fostervatten och moderkakan var inte föreliggande.
Så upp på avd. 63 (det första jag får se är en liten nyföding *längtar*). Efter 5-10 min kommer avd läkaren in och tycker att UL såg bra ut och provsvaren (från förra veckan) var så låga att hon skrev ut mig igen. Världens kanske kortaste inläggning eller?! Denna läkaren ifrågasatte varför jag gick på Ursofalk eftersom förra veckans värden var så låga. Hur ska JAG veta det? Min läkare tycker uppenbarligen att jag ska göra det... Dessutom har till och med jag läst att vissa får STORA besvär redan vid LÅGA värden och att hepatos ALLTID ska behandlas just för att bebisen faktiskt kan stryka med.
Jahapp, så jag åkte hem. Och sen har jag väntat på provsvar som aldrig kom (de brukar ringa). Sov en stund, oroat mig för bebisen, känner mig jättekonstigt behandlad och nu ringde jag upp till förlossningen för att få provsvaren. Ja då har de gått upp sedan sist...
Dom är fortfarande inte lika höga som de var när de var som högst men de är högre nu än när jag fr början sattes in på medicinen. Jag blir verkligen inte klok på det här, önskar jag hade en CTG hemma för det är en lugn bebis i magen nu, känns inte alls speciellt bra detta :(
.
